Hovsekreterare
Jöns disputerade inför juridiska fakulteten 1761 och blevauskultant i Göta hovrätt 16 oktober samma år. Extra ordinarie notarie vidbrottmålsprotokollet 15 november 1763 och vid civilprotokollet14 mars 1764. Han var vid 1765—66 års riksdag notarie i»Cammar- och Oeconomie Deputationens Handelsutskott». 1766 lämnadehan hovrätten och kom till Karlskrona. Han utnämndes till hovsekreterare 28 september 1776.
Under perioden 15 april - 8 decemeber 1779 utgav han i Karlskrona veckoskriften »Dykaren»,vilken i Stockholmsposten recenserades mindre smickrande: "Herr Hof-Secreteraren Båth, som tror det vara sin skyldighet at använda sina snillegåfvor til des utgifvande,börjar med ett företal, som tyckes lofva något stort".
Jöns verkade mentalt instabil, och närdes av ett stort hat mot fadern. Fadern använde sitt inflytande för att skaffa sonen arbete på behörigt avstånd från familjen. Åren 1768—1770 fick Jöns av prästerskapet i Karlskrona upprepade varningar för opassande uppförande mot sin far, mot vilken han riktat en till amiralitetskonsistorium insänd klagoskrift.I Stockholmsposten nr 233, 1779 n:o 233 rapporteras kring denna händelse i form av ett utdrag av det protokoll, som hölls i amiralitetskonsistorium den 6 december 1769:"I anledning af en af Extra Notarien Båt förtattad och iConsistorio ingifven Skrift, hvaraf förmärkes huru han, som Son,aldeles åsidosätter en tilbörlig vördnad emot sin Fader, anmodas S.Ministerium vid Svenska Stads Församlingen vänligen, at uti detpublique Häkte, hvarest bemälte Båt nu forvaras, honom besökaoch underråtta samt öfvertyga om des plikters nödvändighet hanbör utöfva, i synnerhet efter 4:de Budets lydelse, på det han somsynes icke äga nog tilräckelig kundskap om det som hörer til enSan Christendom, måtte igenom tjenlige föreställningar bringaspå rätta vägen."
I nr 234 samma år fortsätter rapporteringen med en "ödmjuk Embets Berättelse" av stadskomministern Petter Schougård i Karlskrona som skickades till Amiralitetskonsistorium den 24 januari 1770:
"På det Ven. Consistorium samt hvar manmåtte få den öfvertygelsen, at af Ministerio icke någonsin någotblifvit härvid försummat, samt på det Herr Notarien Båts iråkadevillostånd måtte så mycket närmare kännas, så lärer detgunst-benägit uptagas, at Ministerium icke allenast ifrån år 1768, utanock ifrån sjelfva barndomen och framgent beskrifver honomhurudan han befunnits, och tilltror jag Schougård mig det så mycketsäkrare och med hans egen öfvertygelse på den yttersta dagenkunna göra, som jag hafvit det förtroende, at via hans privataexamina vara öfvervarande och jemväl 2:ne Månader under enresa til Skåne år 1758 hafvit honom äfven sjuk under min vård.
Han hade i barndomen godt minne och fattnings-gåfva, men vartillika envis och egenvillia, hans temperament visade sig straxt ibarnaåren at blifva Cholerico-Melancholiskt, och förklarade sig.ännu tydeligare, då han i 13:de året råkade uti en Mask-Feber,hvarvid de grufveligaste convulsioner och kropps-häfningarin-fullo. Med detta besvärades han länge derefter och vardtderigenom mer och mer klammog, hvarvid hans ömma Föräldrar afmedlidande sågo öfver med honom, då han icke allenastvåldförde sig emot tjenstefolket, utan ock var otidig emot dem sjelfve.
Han kunde då icke blifva hemma längre under privatInformation, utan affärdades till Academien i Lund, hvarest han åter afsin gamla sjukdom vardt angripen, men kom sig åter så fore athan responderade för en disputation, och kom så hem medJuridiska Facultetens dimissions-testimonio; vid hemkomsten visadesig åter hans envisa och bittra sinnelag emot föräldrarne, så atde räknade för et lugn, at med en nog dryg kåstnad hålla honompå främmande ort och affardade honom derföre til Kongl. GöthaHåf-Råtten, hvaräst han Ausculterade och sedermeraprocurerades til Extra Notarius.
Alla sådane utvägar til befordran synteshonom icke vara nog, utan des emellan, då han kom hem, varhan i lika blind och dåraktig ifver, för det at hans hulda Fadericke ville kosta all sin ägendom på honom, och gick det då såväl som tilförne och därefter så vida, at jag esomoftast vardtkallad, at gifva honom alfvarsamma varningar och bestraffningar,vid hvilka tillfallen jag funnit hos honom den största afvoghetoch djerfhet, som någonsin af et barn emot en fader kunde öfvas,så at om jag icke varit närvarande det hade utbrustit ifullkommeligit raseri och desperation. Hans kära Faders tålamod gafhonom likväl understöd, at vid förra Riksdagen resa tilStockholm, för at vinna något framsteg; hvarifrån han år 1766återkom i nog släta omständigheter och uptogs med all kärlek afsina kära Föräldrar; men ingen ting kunae ändock anstå honom,utan han fortfor i sina förra præsomtieusæ inbillningar ochöfvermod til och med Rättegång emot fadren, som måste derförebesvära Sal. Superintendenten Doctor Muhrbeck med husbesök*för hans skul, hvarvid han efter Sal. Superintendentens mig gifnaunderrättelser sig så hånligen upförde, at Sal. Doctor och Superintendenten såg ingen annan utväg eller råd til hans räddning,utan at Fadren borde låta föra honom til et anständigt Tuckthusi Holland eller på någon annan ort.
Imedlertid vardt han för skuld inmant i fläkte på Rådhuset, då jag flere gånger besöktehonom och öfvertygade honom om hans dårskap och ogudaktigaväsende, hvilket likvfil intet verkade, utan var han dervid såhalsstarrig, at änskönt han jakat til præmisserna, som jag gifvithonom både af Guds ord och et sundt förnuft, han likväl altidnekade conclusionen, i synnerhet när den lämpades på honomsjelf, och ehuru alfvarligen och lämpeligen jag det gjordt,deröfver har jag en gång hafvit et vittne, och således redan då i detnärmaste ialtttagit hvad 2 § af 10:de Cap. i Kyrko-Lagen om de2:ne första varnings-grader stadgar.
Då han sedermera i sin yraflere gånger ville svälta sig till döds, vardt han af Ministerio somoftast besökt, straffad och varnad, och man då kom efter handengenom samtal med honom i ärfarenhet, at han i synnerhet blifvitsmittad af 2:ne grufveliga vilfarelser. Ty då man undersökte hvadsom kunde göra honom så dristig at sjelf afhända sig lifvet, såinbillade han sig först et Fatum, icke Calviniskt utan fast meraMahometaniskt, och sedan höll han sig vid Guds godhet ochkårlek med uteslutande af Guds hämnande rättfärdighet, och detallena efter Skapelsens nåd, och således icke såsom Fanatique,utan fastmera som Naturalist, och på desse Principer bygde hansin föresats at vilja och kunna dö.
Man sökte väl alla skäl at öfvertyga honom, men som han har en förderfveligmotsäjelseanda, så kunde de skäl man föregaf til hans öfvertygelse ickevärka annat än tystnad, så länge det påstod, och sedan et återuphämtande til vinnande af motskäl at befästa sin dårskap, hvilkaman åter vid nästa besök fick bereda sig på at uptaga; derföresedan inga föreställningar, ehuru de inneburit både Chamsförbannelse och Absalons ofärd, samt alla de skäl till hans rättelseanvända kunnat, något uträttat, har ministerium under tiden medflit indragit sina besök, på det man icke måtte förhårda i ställetför at förbättra, ehuru väl han hvarken förr eller sedan år 1768har varit lämnad utan tilbörliga förmaningar, når det pröfvatsnödigt.
Men sedan han, som förbemält är, befunnits bådephysice och intellectualiter och moraliter förderfvad, har han i detställe fast mera varit et föremål för våra enskilta förböner. Ochkan Ministerium icke annat efter yttersta Samvets bepröfvandefinna, än at det vore endaste medlet til hans förbättring, om dennågonsin skal förmodas, at han såsom afvita eller åtminstoneomyndig aldrig måtte få inkomma till Venerand. Consistoriumeller något Forum utan publique legitimerad fullmägtig, emedanå annor händelse, då han icke finge framgång i sin dårskap emotFadren, hans gensäjelsesanda torde väpna honom emot någonannan, vare sig Domstol eller privat person, så ock emot Venerand.Consistorium och Ministerium för sanning och rättvisa skul; Tyså är han beskaffad, och om denna präcaution toges i akt viaalla Fora, så torde han med tiden kan hända kunna sansa sig,i synnerhet om Danviks Hospitalet i Stockholm i vidrig händelseblefve anvist til hans Herberge." Död 6 apr 1811 i Klara (AB). Dödsorsak: Feber Begravd 12 apr 1811 i Klara (AB).