Jöns Magnus Båth

1745-1811

Jöns Magnus Båth
Född 8 okt 1745 i Karlskrona. Död 6 apr 1811 i Klara (AB).
Hovsekreterare

Levnadsbeskrivning

Född 8 okt 1745 i Karlskrona.

Hovsekreterare

Jöns disputerade inför juridiska fakulteten 1761 och blev auskultant i Göta hovrätt 16 oktober samma år. Extra ordinarie notarie vid brottmålsprotokollet 15 november 1763 och vid civilprotokollet 14 mars 1764. Han var vid 1765—66 års riksdag notarie i »Cammar- och Oeconomie Deputationens Handelsutskott». 1766 lämnade han hovrätten och kom till Karlskrona. Han utnämndes till hovsekreterare 28 september 1776.

Under perioden 15 april - 8 decemeber 1779 utgav han i Karlskrona veckoskriften »Dykaren», vilken i Stockholmsposten recenserades mindre smickrande: "Herr Hof-Secreteraren Båth, som tror det vara sin skyldighet at använda sina snillegåfvor til des utgifvande, börjar med ett företal, som tyckes lofva något stort".

Jöns verkade mentalt instabil, och närdes av ett stort hat mot fadern. Fadern använde sitt inflytande för att skaffa sonen arbete på behörigt avstånd från familjen. Åren 1768—1770 fick Jöns av prästerskapet i Karlskrona upprepade varningar för opassande uppförande mot sin far, mot vilken han riktat en till amiralitetskonsistorium insänd klagoskrift. I Stockholmsposten nr 233, 1779 n:o 233 rapporteras kring denna händelse i form av ett utdrag av det protokoll, som hölls i amiralitetskonsistorium den 6 december 1769: "I anledning af en af Extra Notarien Båt förtattad och i Consistorio ingifven Skrift, hvaraf förmärkes huru han, som Son, aldeles åsidosätter en tilbörlig vördnad emot sin Fader, anmodas S. Ministerium vid Svenska Stads Församlingen vänligen, at uti det publique Häkte, hvarest bemälte Båt nu forvaras, honom besöka och underråtta samt öfvertyga om des plikters nödvändighet han bör utöfva, i synnerhet efter 4:de Budets lydelse, på det han som synes icke äga nog tilräckelig kundskap om det som hörer til en San Christendom, måtte igenom tjenlige föreställningar bringas på rätta vägen."

I nr 234 samma år fortsätter rapporteringen med en "ödmjuk Embets Berättelse" av stadskomministern Petter Schougård i Karlskrona som skickades till Amiralitetskonsistorium den 24 januari 1770:

"På det Ven. Consistorium samt hvar man måtte få den öfvertygelsen, at af Ministerio icke någonsin något blifvit härvid försummat, samt på det Herr Notarien Båts iråkade villostånd måtte så mycket närmare kännas, så lärer det gunst-benägit uptagas, at Ministerium icke allenast ifrån år 1768, utan ock ifrån sjelfva barndomen och framgent beskrifver honom hurudan han befunnits, och tilltror jag Schougård mig det så mycket säkrare och med hans egen öfvertygelse på den yttersta dagen kunna göra, som jag hafvit det förtroende, at via hans privata examina vara öfvervarande och jemväl 2:ne Månader under en resa til Skåne år 1758 hafvit honom äfven sjuk under min vård.

Han hade i barndomen godt minne och fattnings-gåfva, men var tillika envis och egenvillia, hans temperament visade sig straxt i barnaåren at blifva Cholerico-Melancholiskt, och förklarade sig. ännu tydeligare, då han i 13:de året råkade uti en Mask-Feber, hvarvid de grufveligaste convulsioner och kropps-häfningar in-fullo. Med detta besvärades han länge derefter och vardt derigenom mer och mer klammog, hvarvid hans ömma Föräldrar af medlidande sågo öfver med honom, då han icke allenast våldförde sig emot tjenstefolket, utan ock var otidig emot dem sjelfve.

Han kunde då icke blifva hemma längre under privat Information, utan affärdades till Academien i Lund, hvarest han åter af sin gamla sjukdom vardt angripen, men kom sig åter så fore at han responderade för en disputation, och kom så hem med Juridiska Facultetens dimissions-testimonio; vid hemkomsten visade sig åter hans envisa och bittra sinnelag emot föräldrarne, så at de räknade för et lugn, at med en nog dryg kåstnad hålla honom på främmande ort och affardade honom derföre til Kongl. Götha Håf-Råtten, hvaräst han Ausculterade och sedermera procurerades til Extra Notarius.

Alla sådane utvägar til befordran syntes honom icke vara nog, utan des emellan, då han kom hem, var han i lika blind och dåraktig ifver, för det at hans hulda Fader icke ville kosta all sin ägendom på honom, och gick det då så väl som tilförne och därefter så vida, at jag esomoftast vardt kallad, at gifva honom alfvarsamma varningar och bestraffningar, vid hvilka tillfallen jag funnit hos honom den största afvoghet och djerfhet, som någonsin af et barn emot en fader kunde öfvas, så at om jag icke varit närvarande det hade utbrustit i fullkommeligit raseri och desperation. Hans kära Faders tålamod gaf honom likväl understöd, at vid förra Riksdagen resa til Stockholm, för at vinna något framsteg; hvarifrån han år 1766 återkom i nog släta omständigheter och uptogs med all kärlek af sina kära Föräldrar; men ingen ting kunae ändock anstå honom, utan han fortfor i sina förra præsomtieusæ inbillningar och öfvermod til och med Rättegång emot fadren, som måste derföre besvära Sal. Superintendenten Doctor Muhrbeck med husbesök* för hans skul, hvarvid han efter Sal. Superintendentens mig gifna underrättelser sig så hånligen upförde, at Sal. Doctor och Super intendenten såg ingen annan utväg eller råd til hans räddning, utan at Fadren borde låta föra honom til et anständigt Tuckthus i Holland eller på någon annan ort.

Imedlertid vardt han för skuld inmant i fläkte på Rådhuset, då jag flere gånger besökte honom och öfvertygade honom om hans dårskap och ogudaktiga väsende, hvilket likvfil intet verkade, utan var han dervid så halsstarrig, at änskönt han jakat til præmisserna, som jag gifvit honom både af Guds ord och et sundt förnuft, han likväl altid nekade conclusionen, i synnerhet när den lämpades på honom sjelf, och ehuru alfvarligen och lämpeligen jag det gjordt, deröfver har jag en gång hafvit et vittne, och således redan då i det närmaste ialtttagit hvad 2 § af 10:de Cap. i Kyrko-Lagen om de 2:ne första varnings-grader stadgar.

Då han sedermera i sin yra flere gånger ville svälta sig till döds, vardt han af Ministerio som oftast besökt, straffad och varnad, och man då kom efter handen genom samtal med honom i ärfarenhet, at han i synnerhet blifvit smittad af 2:ne grufveliga vilfarelser. Ty då man undersökte hvad som kunde göra honom så dristig at sjelf afhända sig lifvet, så inbillade han sig först et Fatum, icke Calviniskt utan fast mera Mahometaniskt, och sedan höll han sig vid Guds godhet och kårlek med uteslutande af Guds hämnande rättfärdighet, och det allena efter Skapelsens nåd, och således icke såsom Fanatique, utan fastmera som Naturalist, och på desse Principer bygde han sin föresats at vilja och kunna dö.

Man sökte väl alla skäl at öfvertyga honom, men som han har en förderfvelig motsäjelseanda, så kunde de skäl man föregaf til hans öfvertygelse icke värka annat än tystnad, så länge det påstod, och sedan et åter uphämtande til vinnande af motskäl at befästa sin dårskap, hvilka man åter vid nästa besök fick bereda sig på at uptaga; derföre sedan inga föreställningar, ehuru de inneburit både Chams förbannelse och Absalons ofärd, samt alla de skäl till hans rättelse använda kunnat, något uträttat, har ministerium under tiden med flit indragit sina besök, på det man icke måtte förhårda i stället för at förbättra, ehuru väl han hvarken förr eller sedan år 1768 har varit lämnad utan tilbörliga förmaningar, når det pröfvats nödigt.

Men sedan han, som förbemält är, befunnits både physice och intellectualiter och moraliter förderfvad, har han i det ställe fast mera varit et föremål för våra enskilta förböner. Och kan Ministerium icke annat efter yttersta Samvets bepröfvande finna, än at det vore endaste medlet til hans förbättring, om den någonsin skal förmodas, at han såsom afvita eller åtminstone omyndig aldrig måtte få inkomma till Venerand. Consistorium eller något Forum utan publique legitimerad fullmägtig, emedan å annor händelse, då han icke finge framgång i sin dårskap emot Fadren, hans gensäjelsesanda torde väpna honom emot någon annan, vare sig Domstol eller privat person, så ock emot Venerand. Consistorium och Ministerium för sanning och rättvisa skul; Ty så är han beskaffad, och om denna präcaution toges i akt via alla Fora, så torde han med tiden kan hända kunna sansa sig, i synnerhet om Danviks Hospitalet i Stockholm i vidrig händelse blefve anvist til hans Herberge." Död 6 apr 1811 i Klara (AB). Dödsorsak: Feber Begravd 12 apr 1811 i Klara (AB).

Fotnot

  1. Gården kallades Båtagården.